.:: Bedlingtonterrierns hälsa ::.

Koppartoxikos DNA-Blankett Instruktion för provtagning av koppartoxikos Lista DNA-testade hundar

Har din hund drabbats av sjukdom eller hälsoproblem? Rekommendationer ögondiagnoser Lista ögonlysta hundar Lista hanar använda i avel

Resultat från hälsoenkäten 2018 Avelskommitténs årsrapport 2020 Avelskommitténs årsrapport 2019 Rasspecifika avelsstrategier (RAS)


Information om nya COMMD1-testet

SKBKs styrelse har, efter diskussioner med SKBK-uppfödare och rekommendation från Avelskommittén, beslutat den 29 maj 2023 att testmetoden för koppartoxikos hos bedlingtonterrier ska ske med COMMD1. Det laboratorium som SKBK hänvisar till just nu, är SLU som vi använt tidigare för markörtestet.
Det var i november 2022 som SLU införde den nya testmetoden med COMMD1.

Koppartoxikos är en ärftlig sjukdom som beror på en defekt kopparmetabolism, vilket leder till förhöjd kopparkoncentration i levern. Arvsgången är autosomalt recessiv, vilket innebär att det behövs två kopior av den defekta genen, en från varje förälder, för att sjukdomen ska utvecklas. Forskning har identifierat mutationen, en stor deletion av en del av genen COMMD1.


Instruktion för provtagning hos veterinär:

Blodtest:
Det räcker med 1-2 ml blod för test av vuxen hund. För valp räcker det med 0,5 ml blod. SLU behöver endast ett EDTA-rör. Anledningen till att SLU gärna vill ta emot mer blod än ovan angivet är att de kan spara överblivet blod i forskningssyfte.

Märk alltid provet med hundens chipnummer samt registreringsnamn. Se till att boka tid hos veterinären tidigt under veckan för att förhindra att blodprovet blir liggande över helgen hos posten innan det når mottagaren. Blodprovet ska skickas i vadderat kuvert tillsammans med ifylld blankett från SLU som remiss. Blankett finns här.

Pris för gentest hos SLU:
Testet kostar 825kr/styck. Testas en hel valpkull blir kostnaden 825 kr per test för valp 1-3 och från valp 4 blir det 412,50 kr per test.

Betalning mot faktura:
Det går bra att välja att betala mot faktura. Notera det på blanketten/remissen. Bevaka att ni får rabatten som uppfödare.

Svabbtest:
Om ni föredrar svabbtest på valpar är det viktigt att veterinären som tar provet får med tillräckligt med munepitelceller. Ganska ofta måste SLU be om nytt prov, då det inte finns tillräckligt med munepitelceller för att det ska ge tillräckligt med DNA. Sedan ökar ju risken också för eventuell kontaminering mellan valparna, jämfört med ett blodprov.

För svabbtest - Beställ provkitt från SLU (borstar). Beställ gärna två veckor i förväg med tanke på postgången, telefonnummer finns nedan. Mailadress: hgenlab@slu.se.

Det är samma pris hos SLU för blodtest och svabbtest, d v s 825 kronor/valp och från fjärde valpen och därutöver halva priset per test.

Ifylld blankett skickas tillsammans med blodprov/svabbar till nedanstående adress:
Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU
Husdjursgenetiska laboratoriet
Koppartoxikos
Box 7023
750 07 UPPSALA
Telefon 018-67 20 12




Så här tolkas COMMD1-svaren:

Kommentar: resultatet från DNA-testet för Koppartoxikos visar om hunden bär på en mutation i genen COMMD1 som kan ge Koppartoxikos.

Normal: en hund som är normal för Koppartoxikos är homozygot för normalallelen, (N/N), bär inte på sjukdomsallelen i COMMD1 och kommer inte att utveckla den typ av Koppartoxikos som beror på den undersökta mutationen i COMMD1. Det kan dock inte uteslutas att hunden bär på andra mutationer som kan ge sjukdomen Koppartoxikos hos Bedlingtonterrier.

Anlagsbärare: en hund som är bärare (heterozygot) av sjukdomsallelen för COMMD1 (N/ COMMD1) kommer inte att utveckla den typ av Koppartoxikos som beror på en mutation i genen COMMD1. Det kan dock inte uteslutas att hunden bär på andra mutationer som kan ge sjukdomen Koppartoxikos hos Bedlingtonterrier.

Genetiskt affekterad: en hund med resultatet ”genetiskt affekterad” är homozygot för sjukdomsallelen i genen COMMD1 (COMMD1 / COMMD1) och kan därmed utveckla sjukdomen Koppartoxikos under sin livstid.




Fortsätt skicka in DNA-resultat

Tills vi har möjlighet att diskutera med SKBK-uppfödarna om vi ska begära central registrering av koppartoxikos hos SKK, kommer SKBK att fortsätta föra vår egen DNA-lista, som vi publicerar i Bedlington-Nytt och på hemsidan under menyn Hälsa och Sundhet. SKBK arkiverar också alla DNA-tester som skickas in.

För att skicka in DNA-resultat för koppartoxikos till SKBK, gör du enklast så här:
Ta en bild med din mobilkamera på testresultatet (som du fått av valpens uppfödare) och maila till Anneli Warg, wolf0329@hotmail.com.
Ange även följande uppgifter i mailet: hundens födelsedatum, kön samt föräldrarnas namn.


Lena Lidsell, Projektledare för koppartoxikostestet



Koppartoxikos
Koppartoxikos hos Bedlingtonterriern rapporterades första gången från USA i början av 1970-talet. Uppfödare råkade ut för en rad oförklarliga sjukdomsfall med dödlig utgång. The Bedlington Terrier Club of America tillsatte en kommitté för att studera problemet. Man kunde konstatera att sjukdomen funnits sedan minst 1959 i USA, men mycket talar för att den förekommit längre.

Koppartoxikos, eller Bedlingtonhepatit som sjukdomen först kallades, bekrevs första gången i den veterinärmedicinska litteraturen 1975 av Dr. Robert M. Hardy. Han kunde visa att leverskador hos Bedlingtonterrier var orsakade av en abnorm kopparansamling i levern. Genom testparningar fastslogs det 1980 att arvsgången är recessiv. De första rapporterna från början av 1980-talet beskrev att sjukdomen fanns hos 60-70% av hundarna i USA. Enligt uppskattning från England, rasens hemland kan 20-40% av engelska Bedlingtonterriers ha nedärvd koppartoxikos. Undersökningar i Sverige, Finland och Holland talar för liknande siffror. Första gången koppartoxicos omnämdes i Storbritannien var 1977, då en förfrågan kom från den amerikanska Bedlingtonklubben om man i England sett leversjukdom hos rasen och om man upplevde att hundarna dog i onormalt tidig ålder. 1984 fastslogs det att sjukdomen även fanns i England. I Sverige omnämdes koppartoxikos i skrift för första gången 1979. Året efter beskrevs de första fyra fallen i Sverige. Ärftlig ackumulering av koppar i levern har rapporteras hos andra raser, bland annat West Highland White terrier, Skyeterrier och Doberman.

Den kliniska bilden är mycket varierad, och beror i huvudsak på sjukdomsstadium, dvs hur mycket koppar som ackumulerats i levern och hur omfattande leverskadorna är. Men klåda, avmagring, uppsvälldhet, kräkningar och behov av att dricka mycket vatten kan vara några symtomer. Hunden kan drabbas akut i ung ålder, ofta i samband med stress, vid t.ex. ägarbyte, valpning eller utställning. Det är dock vanligare att den drabbas av långsamt framåtskridande leversjukdom i medelåldern. Trots sin sjukdom förblir vissa hundar symtomlösa livet ut.


Leverbiopsi
Vid leverbiopsitagning ges hunden lugnande läkemedel samt lokalbedövas där biopsinålen förs genom bröstväggen in i levern. Ingreppet utförs oftast med samtidig ultraljudsundersökning då man exakt kan följa nålens väg in i levern. Ett alternativ är att under narkos ta ett leverprov via ett titthål i bukväggen. Leverbitarna läggs i formalinlösning och skickas till ett patologanatomiskt laboratorium, där provet prepareras med en speciell färgning som påvisar eventuell koppar i levern. Saknas koppar i provet bedöms hunden ha en normal lever. Påvisas rikligt med koppar i provet ställs diagnosen koppartoxikos. Normal kopparvärden är mindre än 400 ppm. Tyvärr finns det med denna testmetod gränsfall, cirka 10% av alla prov, där koppar kan påvisas i liten mängd.


DNA-typning (gamla markörtest)
Det amerikanska laboratoriet VetGen utvecklade DNA-markören C04107 för att utreda koppatoxikos status. Denna markör används i alla laboratorier som analyserar bedlingtonterriers markörtyper. Det finska laboratoriet FABALAB samt SLU i Uppsala använder också DNA-markören C04107B, som är åtminstone lika informativ i finska och svenska linjer som C04107. B-markern innehåller 3 typer och på så sett 6 typkombinationer (bokstavskombinationerna a-a, a-b, a-c, c-c, b-c och b-b), tillsammans med C04107-markörens 3 typkombinationer (sifferkombinationer 1-1, 1-2 och 2-2) hjälper det mycket i tolkningen.

För att kunna tolka DNA-typningarna på en hund måste man ha bakgrundsinformation, dvs kännedom av testresultat på hundar som ligger bakom den aktuella testade hunden. Man måste hitta en sjuk individ i stamtavlan, konstaterat genom leverbiopsi, och DNA-testa denna hund och på så sett få fram vilka DNA-typer som hör ihop med det sjuka. Markörtyper är informativa fastän tolkning inte kan göras, pga att det saknas bakgrundinformation. Man har kunnat se att markörtyp 2 är kraftigt kopplad med koppartoxikosgenen, det "sjuka" och att markörtyp 1 är kopplad i de flesta fall med friska genen. Flest hundar av typkombinationen 1-2 är anlagsbärare, den sjuka koppartoxikosgenen kopplad i flesta fall med markörtyp 2.

Om man parar en hund med markörtypen 1-1 med en annan 1-1, får man oftast men inte alltid valpar som inte nedärver koppartoxikos. Om man parar en 1-1 hunden med en hund av markörtypkombination 1-2, få man oftast hälften anlagsfria valpar med typkombinationen 1-1 och hälften anlagsbärare 1-2, som har sjuka genen kopplad med marköertyp 2. Valparna får en gentyp av vardera förälder. Det är viktigt att minnas att det finns sjuka hundar med typkombinationen 1-1. Därför är kännedom av bakgrundinformtion så otroligt viktigt när man tolkar hundars DNA-typer.

Exempel (påhittade hundar):
Far: Alfred 1-2 a-b, biopsitestad utan anmärkning
Mor: Beatrice 1-2 a-c, biopsitestad utan anmärkning

Deras barn:
Calle, 2-2 b-b, biopsitestad sjuk
Doris, 1-2 a-b, biopsitestad utan anmärkning
Edvin, 1-1 a-a, biopsitestad utan anmärkning
Fanny, 1-1 a-c, biopsitestad utan anmärkning

Calle har genom biopsitest konstaterats ha koppartoxikos. Han därefter DNA-typats och har markörtyperna 2-2 b-b, det "sjuka" är kopplat till 2 och B. Genom båda testmetoderna har hans resultat hjälpt till att tala om vilka markörtyper som är kopplad till det sjuka i just hans blodslinje. Föräldrarna är alltså anlagsbärare, dom har biopsitestats utan anmärkning, och har DNA-typats med tolkningen att det sjuka anlaget är kopplad till 2 och B och det friska är kopplat till 1, A och C. Doris är precis som sina föräldrar bärare medan Edvin och Fanny är anlagsfria.

Nuförtiden parar seriösa uppfödare inte två bärare med varandra, utan endast en anlagsfri med en annan anlagsfri hund eller en anlagsfri med en bärare, på så sett kan inga sjuka individer födas. Man använder fortfarande bärare i avel pga att avelsbasen i Sverige är så liten, om man endast skulle använda anlagsfria individer skulle man snart drabbas av stor inavel.


Tolkning av DNA-kopplingsanalys för påvisande av Koppartoxikos (CT)
Nedärver icke - anlagsfri (kod 0)
Kopplingen mellan CT-genen och DNA-markören är känd från båda föräldrarna. Hunden har fått en DNA-,markör som är kopplad med den normala (friska) genen från båda föräldrarna. Hunden nedärver därför inte sjukdomsgenen till sin avkomma.

Nedärver möjligen - anlagsfri/bärare (kod 1)
Kopplingen mellan CT-genen och DNA-markören är känd bara för en av föräldrarna. Från den föräldren har hunden nedärvt en DNA-markör som är kopplad med den normala (friska) genen. Eftersom den andra DNA-markören inte är informativ, finns det två möjligheter,
1) hunden nedärver inte sjukdomsgenen till sin avkomma, eller
2) hunden nedärver sjukdomsgenen med en risk på 50% till sin avkomma.

Nedärver med 50% möjlighet - bärare (kod 2)
Kopplingen mellan CT-genen och DNA-markörn är känd för båda föräldrarna. Hunden har fått en DNA-markör som är kopplad med den gen som förosakar sjukdomen från en av föräldrarna, men inte från den andra. Hunden nedärver därför sjukdomsgenen till sin avkomma med en risk på 50%.

Bärare eller nedärver alltid - bärare/sjuk (kod 3)
Kopplingen mellan CT-genen och DNA-markören är känd bara för en av föräldrarna. Från den föräldren har hunden nedärvt en DNA-markör som är kopplad med den sjukdomsförosakande genen. Eftersom den andra DNA-markörn inte är informativ, finns det två möjligheter,
1) hunden nedärver sjukdomsgenen med en risk på 50% till sin avkomma, eller
2) hunden nedärver alltid sjukdomsgenen till sin avkomma.

Nedärver alltid - sjuk (kod 4)
Kopplingen mellan CT-genen och DNA-markören från båda föräldrarna. Hunden har fått en DNA-makör som är kopplad med den sjukdomsförosakande genen från båda föräldrarna. Hunden nedärver därför alltid sjukdomsgenen till sin avkomma. Hunden har akut, kronisk eller symtomsfri koppartoxikos som kan variera med åldern. Hunden kan alltså utan medicinering i något skede av sitt liv få symtom av koppartoxikos.

(kod 5)
Kopplingen mellan CT-genen och DNA-markören är okänd för båda föräldarna. Kan bero på att det inte finns tillräckligt med uppgifter om biopsitestresultat eller i blodslinjer där endast DNA-tester använts. Typiskt också för hundar som importeras.

Observera!
På grund av möjliga "crossing-over" är kopplingsanalysens säkerhet 95%.